Vad är retorik?

Filosofen Empedokles från Agrigentum på Sicilien nämns som den förste läromästaren i retorik. Hans lärljungar Korax och Tisias skrev de första kända läroböckerna i talekonst, vilka dock inte finns bevarade. Att man vet att de funnits har vi retorikens välkända förgrundsgestalter greken Aristoteles och romaren Cicero att tacka för, som båda nämnt deras verk i sina egna skrifter. Låt oss titta närmare på några av de mer namnkunniga retorikernas tankar och idéer i kronologisk följd.

Aspasia (ca 470–410 f Kr) sägs ha varit en hetär, närmast prostituerad, som drev en skola för unga kvinnor i Aten. Hon deltog också i det offentliga samtalet och sägs ha påverkat dåtidens ledare mycket. Sokrates kallade henne sin retoriklärare. 

Kanske märks hennes största influenser i de tal som kvarlämnats efter den athenske statsmannen Perikles, vars hustru hon möjligen var. Inga av hennes egna tal finns bevarade.

Lysias (ca 445–380 f Kr), talskrivare och ”advokat”. Troligen född på Sicilien, studerade vältalighet i Syditalien och blev senare lärare i retorik i Aten. 

Det berättas om då Lysias agerade talskrivare åt en man som var ställd inför rätta. Mannen sägs ha blivit missnöjd med talets utformning och återvänt till Lysias för att klaga. Mannen hävdade att första gången han läste talet tyckte han att det var utmärkt men redan vid andra läsningen kunde han se stora brister och nu efter att ha läst talet åtskilliga gånger tyckte han inte alls att det var ett bra tal. Det sägs att Lysias skrattade åt mannens kommentar medan han lugnande sa: ”Domstolen ska bara höra talet en gång”. 

Denna berättelse fångar något mycket väsentligt om att tala inför andra: det är ögonblickets konst. Egentligen torde det vara närmast meningslöst att i efterhand försöka tolka och läsa in nya dimensioner i ett tal. Talet ska hållas en gång. Det är skapat för en publik, i ett ögonblick. Å andra sidan har dagens teknik förändrat förutsättningarna. Nu måste de flesta tal hålla för att visas flera gånger.

Demosthenes (384–322 f Kr), atensk vältalare och statsman. Den mest kända historien om honom handlar om den unge Demosthenes, som efter att ha buats ut i folkförsamlingen, bestämde sig för att träna hårt för att ta revansch. Han tog råd av skådespelare och det sägs att han för att utveckla sin röstvolym och artikulation stoppade kiselstenar i munnen och försökte överrösta havets brus med sin röst. Huruvida detta är en skröna vet vi inte men poängen är tydlig - att Demosthenes betonade vikten av ett gott framförande, actio. På en fråga om vad som är viktigast i retoriken sägs han ha svarat: ”Viktigast av allt är framförandet, näst viktigast är framförandet."

Aristoteles (384–322 f Kr), atensk filosof. Han var den klassiska retorikens stora systembyggare, även om han kom att ägna sig åt mycket mer än detta. Han var Platons elev och själv lärare åt Alexander den store. Aristoteles skrev boken ”Rhetorica”, som alltjämt är ett standardverk i ämnet, även om det inte rönt lika stor uppmärksamhet som andra verk av honom. 

I ”Topiká” behandlar han främst argumentation. Aristoteles presenterade en typ av argumentationsanalys, där retorikens krav på korthet (gr. brevitas) framhävdes. En retoriker ska inte anföra självklarheter, till skillnad mot logiker och dialektiker, utan ska inrikta sin argumentation på det som inte redan är vedertagna premisser. Detta för att undvika att tråka ut sin publik. Aristoteles delade in talen i tre huvudgrupper: tal inför den lagstiftande församlingen, tal inför domstolen och underhållnings- eller lovtal.

Aristoteles lanserade också de tre begreppen etos, logos och patos, som kan sägas vara grundstenar i ett gott anförande och kärnan i konsten att övertyga.

 Aristoteles framhävde några grundläggande så kallade topos (locus på latin), d.v.s. ämnesområden där talaren kunde söka efter uppslag och inspiration till sitt tal. I senare tid har man delat upp dessa i fyra huvudområden: det möjliga, det nyttiga, det lagliga och det hedervärda.

 Aristoteles skriver också om stil. Han framhävde bland annat vikten av att använda ett klart och redigt språk och att undvika vaga ord och uttryck. 

Marcus Tullius Cicero (106–43 f Kr), romersk författare, politiker och talare. Cicero tillhörde under en längre tid den yttersta makten i Romarriket och var under en period konsul med diktatorisk makt. Efter ideliga maktkamper i riket mördades han år 43 f kr av Antonius män och hans huvud och händer spikades fast på talarstolen på Forum Romanum i Rom. 

Cicero anses som en av de riktigt stora talarna och har varit en förebild för många. I boken ”De oratore” (Om talaren) understryker han att en bra talare måste ha goda kunskaper i filosofi och en gedigen allmänbildning. I ”De inventione” (Om vad man ska säga) utvecklar Cicero Aristoteles tankar om de tre olika typer av tal som han ansåg var de dominerande. Han benämnde de tre typerna genus deliberativum (rådslagens/debattens språk), genus demonstrativum (lovtal) och genus judiciale (rättegångstalet).

Det är också Cicero som lanserar talarens tre förhållningsregler: att behaga (delectare), att engagera/röra (movere) och att bevisa/undervisa (probare/docere). Dessa tankar kommer senare att användas av Quintilianus.

Boken ”Ad Herennium” (Till Herennius) påstods länge vara en bok av Cicero. Vår tids forskare hävdar dock att så troligen inte är fallet. Likafullt är detta en av de mest lästa böckerna om retorik genom tiderna och användes flitigt under medeltiden i undervisningen och ända fram till våra dagar. Förutom en noggrann genomgång av de tre olika typerna av tal som nämnts ovan diskuteras här också bl. a. stil, ord- och tankefigurer. 

Cicero skrev en lång rad tal som har bevarats åt eftervärlden, mest kända är kanske de fyra tal han höll som konsul mot den romerske politikern Catilina, som stred om makten.

Förutom en god talare är Cicero också känd för sina filosofiska skrifter och sina brev. Många bevingade ord och uttryck sägs härröra från honom, till exempel: ”Som du sår får du skörda”, ”Vilka tider, vilka seder!”, ”Hungern är den bästa kryddan” och ”Så länge jag andas, hoppas jag”.

I dispositio disponerar man sitt tal och ordnar sina argument. Under tidens gång växte följande mönster fram för hur ett tal, i synnerhet ett argumenterande tal, skulle disponeras för att vara effektivt och göra intryck.

Inledningen (exordium)

I ett tals inledning lär oss retoriken att man i första hand ska väcka publikens lust att lyssna. Det gäller att få publiken att bli välvilligt inställd, att fånga deras uppmärksamhet och nyfikenhet. I inledningen är det särskilt viktigt med etos – att skapa förtroende.

Berättelsen (narratio)

Talets andra del kallas berättelsen. Här ska du ge en bakgrund till det du ska tala om. Det betonas att berättelsen skall vara sannolik, klar, kort och koncentrerad. Den ska gärna svara på följande allmänna frågor: vad, vem, när, var, hur, varför och med hjälp av vad. 

Tesen (propositio)

Tesen är kärnan i alla argumenterande tal. Här ska du presentera dina påståenden – det du vill föra fram. Här är det särskilt viktigt att vara tydlig och kortfattad, säger retoriken. 

Argumentationen (argumentatio)

I argumentationen talar man för sin tes och försöker bevisa den. Här bör man också försöka vederlägga eller motbevisa motståndarens huvudinvändningar. I argumentationen är logos – att vädja till förnuftet, särskilt viktigt. I denna del är det viktigt att inte använda alltför många argument och fler än tre argument klarar inte publiken att hålla i huvudet, hävdar Aristoteles. Dessutom är det det svagaste argumentet som sätter nivån. Har du följaktligen bara två goda argument, nöj dig med dessa.

Avslutningen (peroratio)

I avslutningen repeterar (recapitulatio) och sammanfattar du det viktigaste och drar eventuella slutsatser (conclusio). Roa gärna dina åhörare och försök tala till deras känslor genom patos. 

I elocutio formulerar man sig på ett sätt som passar den publik man kommer att ställas inför. Du väljer uttryck och ord som stämmer överens med den avsikt du har med talet, du ”talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”, för att citera Fridolin hos skalden Erik Axel Karlfeldt.

I memoria är det dags att lära sig sitt tal utantill, på samma sätt som en skådespelare lär sig sina repliker. Målet är att du kan ditt tal så väl att när du framför det agerar som om du fångar dina ord i stunden. För att kunna lära sig hela tal utantill utvecklades olika typer av minnestekniker. Talaren kunde till exempel tänka sig att hon vandrade genom ett hus där de olika rummen fick motsvara olika delar i talet.

I actio , slutligen, framför man talet med hjälp av passande tonfall, kroppsspråk och text. Ibland kallas den rent textmässiga delen av framförandet pronuntiatio, jämför engelskan ”pronunciation”, uttal.

I sin bok Retorica beskrev Aristoteles de tre bevis- och övertalningsgrunderna, de sätt att övertyga, som finns att tillgå. Dessa kallade han: ethos, logos och pathos. Enligt Aristoteles  innehåller ett gott tal en blandning av alla dess bevis- och övertalningsgrunder.

Att övertyga genom etos går i korthet ut på att skapa förtroende hos sin publik genom att framstå som trovärdig och sympatisk. Du försöker visa att du är en person att lita på och därför bör bli trodd. Du försöker vara en person som lyssnaren gärna skulle köpa en begagnad bil av, helst utan att ens känna behov av att titta på bilen. 

Ethos översätts ibland med det något vaga ordet karaktär. Det centrala är då återigen att man i sin karaktär har egenskaper som väcker människors förtroende. I en kraftig förenkling kan man notera att vi människor ofta verkar känna förtroende för dem som vi – initialt åtminstone – tycker oss likna. 

Med Aristoteles egna ord är ethos “talarens förmåga att genom sin personlighet göra talet trovärdigt“.

Att övertyga genom logos går ut på att tala till åhörarnas förnuft. Här undervisar man och argumenterar. Resonemanget bygger på att visa på logiska samband. Det goda argumentet är den största tillgången inom logos. Talaren söker ge sken av objektivitet, att hon står över känslor och personliga värderingar. För att tala logos med folk används ofta tabeller, diagram eller hänvisningar till forskningsrön. 

I reklamfilmer kan man hitta många exempel då logos används för att övertyga oss om en produkts förträfflighet. Så försöker tvättmedelsproducenten få oss att tro att deras tvättmedel är mycket bättre än ett ”vanligt tvättmedel”, genom att visa en högre stapel i diagrammet. Tanken är att det hela ska få ett drag av vetenskaplighet – och därmed framstå som sant. Ord som ”testat”, ”bevisad effekt”, ”godkänt av x-institutet” är exempel på hur logos-argument kan formuleras. På detta sätt söker man övertyga oss genom logos.

Många talare lägger i regel nästan allt sitt krut på denna del. Vi har grafer, tabeller och siffror i våra powerpointpresentationer, på bekostnad av både ethos och pathos. En berättigad fråga till dig själv när du förbereder en presentation bör vara: behöver jag allt det här materialet? Aristoteles talade om att använda högst tre huvudbudskap i ett tal, annars blir argumenten för många och auditoriet riskerar att missa din poäng. 

Med Aristoteles egna ord är logos ”talarens förmåga att visa på en sanning, eller en skenbar sanning, med hjälp av övertygande argument”. 

Att övertyga genom pathos, slutligen, går ut på att tala till folks känslor. Här gäller det att röra, beröra och entusiasmera sin publik. Ofta används metaforer, bilder eller personliga berättelser för att nå dit. 

I reklamfilmens värld möter vi lyckliga människor i vackra miljöer, män och kvinnor i en sensommarskärgård, eller på tältutflykt i sommarlandskapet. Filmerna förmedlar en behaglig känsla, snarare än påstår något konkret. När vi ser reklambilderna vill reklamfilmsproducenterna att vi ska lockas att tänka på lyckliga ögonblick i våra egna liv. I bästa fall – ur reklammakarnas perspektiv – förknippar vi sedan den positiva inre känslan med produkten framför oss. 

Ibland låter man känslan gå före produkten så till den grad att vi knappast hinner uppfatta vad man gör reklam för. På så sätt låter vi oss övertygas genom pathos.

I en talarsituation kan berättelsen vara ett sätt att väcka känslor hos lyssnarna. Den personligt hållna vardagshistorien kan ge färg och smak åt dina logosargument och levandegöra snart sagt vilken presentation som helst. Storytelling handlar om detta. 

Med Aristoteles egna ord är pathos ”talarens förmåga att väcka känslor hos sin publik”.

De retoriska teknikerna kallas oftast figurer och troper.

En allegori är en liten berättelse byggd av ”bilder”. Ofta har man staplat flera metaforer på varandra, och så att säga, tagit konsekvensen av metaforerna. Sverige har kört i diket. Nu måste vi bogsera upp landet på rätt väg.

Anaforen är en upprepning av samma ord i början av flera satser. En av de mest kända är Martin Luther Kings tal I have a dream, där denna fras upprepas ett mycket stort antal gånger med ökande kraft. Detta skapar en väldig dramatik. Det blir nästan ett mantra.

I antitesen målar man i svartvitt. Det handlar oftast om två sidor som står mot varandra, medvetet tar man bort alla nyanser där emellan. Dagens Sverige består av fattiga och rika, av mottagare och givare. En annan variant är Upp som en sol, ner som en pannkaka. Churchill talade antitetiskt på detta vis: This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

I ellipsen stryker man bort ord och mellanled, allt man kan undvara. Kvar blir det korthuggna. Så föddes ellipser som: Me Tarzan. You Jane. Här gjorde väl språkförbistringen i och för sig sitt för tillkomsten av den ellipsen.

Epiforen är anaforens raka motsats. Nu sker upprepningen av samma ord i stället i slutet av flera satser. Dessa ord, dessa enkla ord, dessa mina sista ord…

Eufemismen är en förskönande omskrivning. Man byter helt enkelt ett uttryck mot ett annat som låter bättre, ofta uppfinner man helt nya ord, med en klang man tycker passar. Så kan man förmoda att lokalvårdare och gemensam sektor kommit till. Att genom eufemismen byta ett ord mot ett annat kan efterhand också komma att ändra själva ordets innehåll.

Hyperbol är en medveten överdrift. Man tar i mer än vad som egentligen är riktigt sant. Jag är fullständigt dödstrött kan man höra sig själv säga utan att man egentligen håller på att dö.

I metonymin låter man ett uttryck bytas mot ett annat tydligare och mer konkret uttryck eller ett namn. Så kan vi tala om att bin Laden attackerade USA under terrorattentaten den 11 september 2001, fast vi mycket väl vet att det inte var bin Laden personligen som gjorde detta.

I ett tal som Olof Palme höll under Vietnamkriget jämför han det kriget med Guernica, Babi Jahr och Sharpville i stället för att rakt ut tala om massakrer eller bombningar. Namnen skapar bilder inom oss som är mycket starkare än de direkta beskrivningarna.

I ironin säger man motsatsen till det man menar och ger därigenom extra stor kraft till sitt uttalande. En kommentar som det där var ju en väldigt fin klänning kan inte förstås om man inte lyssnar till undertexten. Små barn har ofta svårt att förstå ironi. På samma sätt verkar vi ha kulturella gränser för vad man får vara ironisk om. Gränser som i västvärlden ständigt flyttas, vi talar ju till och med om dagens unga som den ironiska generationen.

I kiasmen spegelvänds två språkliga delar. John F Kennedy uppmanade amerikanerna att inte fråga vad ditt land kan göra för dig utan fråga vad du kan göra för ditt land. Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country.

Liknelsen är ett bildspråk där ett begrepp klargörs med ett annat. Liknelsen skiljer sig från metaforen genom att det klart utsägs vad något liknar eller är som. Så kan trädens rötter vara som tentakler i marken.

Litotesen är raka motsatsen till hyperbolen. Den kallas ofta understatement. Här underdriver man i stället kraftigt: Jag tror att jag fått en liten släng av aids.

Metaforen är ett bildligt uttryckssätt. Metaforen kommer ofta till genom att man blandar uttryck från olika genrer. Man skapar uttryck som egentligen, i strikt mening är omöjliga, men som talar till vår fantasi. Det är vanligt att låna uttryck från t ex sportens värld.

Det har sagts att makten dessa bilder utövar över oss är påtaglig. I den svenska maktutredningen från 1980-talet heter en av böckerna i serien just Metaforernas makt. Låt oss ta metaforen storm på aktiemarknaden som ett exempel. Vad ger oss denna storm för implikationer? Kanske känner vi känslan av naturkraft, av något utanför människors kontroll. Jämför detta med verkligheten bakom: finansmannen Soros sålde svenska aktier för en halv miljard. Intrycket blir onekligen ett annat.

I inventio samlar man in de ämnen och argument som man kan tänkas behöva för sitt tal. På modern svenska kallar vi detta för att göra ”research” eller en inventering. 

För att veta var man ska börja leta skapade retoriken ett antal så kallade topos (gr., locus på latin), ett antal platser eller argumentområden, där man kunde hitta stoff till sitt tal. Genom att skapa en tydlig struktur för själva informationsinsamlingen kunde talaren ge sig i kast även med områden där personen var novis. Talaren visste ju åtminstone var denne skulle börja sitt sökande. För olika typer av tal gällde olika topos och en stor mängd lathundar och scheman togs fram för detta ändamål.

En första allmängiltig lathund över argumentplatser är följande frågebatteri att använda då du skapar ditt tal: vad, vem, när, var, hur, varför och med hjälp av vad? Då du väl besvarat dessa frågor har du tagit dig en god bit på väg mot ditt tal. 

Cicero delade upp retoriken i tre genrer: genus deliberativum – det politiska talet, där det handlade om att väga för och emot; genus demonstrativum – lovtalet eller dess motsats, där syftet var att hylla eller kritisera någon eller något; genus judiciale – rättegångstalet, där det handlade om att anklaga eller försvara någon. Till var och en av dessa genrer sammanställde han olika topos. (Se mer under rubriken ”Retorikens genrer”).

Inventio liknar i mycket en journalists arbete. Den skicklige journalisten – liksom den gode talaren – samlar ständigt på sig information, uppslag, anekdoter och annat som kan vara användbara. 

En antites där ett enstaka ord läggs till ett annat med motsatt betydelse kallas oxymoron. Detta kan ge upphov till ord som bitterljuv och fulsnygg eller uttryck som talande tystnad.

I paradigmen får en händelse eller en person tjäna som förstärkning av texten och att det var en effektiv metod det visste redan de gamla grekerna.

I paronomasin bygger man på ordlikheter. I en bilannons hittade jag följande ordlek som beskrev ett annat bilmärke contra det egna: container eller entertainer. Den politiska debatten kan ibland rymma lustigheter som valet mellan svångremspolitik och svängrumspolitik. Under sommarhalvåret finns också säkert här och var förespråkare för älskog i älgskog.

Sentensen är detsamma som talesättet. Här använder man sig av gammal visdom som får förstärka den egna ståndpunkten. Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig!

I synekdoken låter man en liten del stå för det hela. Synekdoken liknar metonymin och kan sägas vara ett specialfall av den. Man kan till exempel tala om att bo inom fyra väggar där vi låter väggarna representera hela huset. Så kan också de svallande vågorna representera hela havet.