Retorikens ursprung

STRIDEN OM MARKEN

Som en systematisk konst att övertyga kan retoriken sägas ha uppkommit på Sicilien under 400-talet f Kr i samband med att man försökte lösa ett antal marktvister. I de processer om hur tidigare konfiskerad mark skulle fördelas, kom det talade ordet att spela en mycket stor roll. Det är också här som vi finner de första kända lärarna i retorik.

Det var dock i Grekland som retoriken på allvar kom att få sin form. Demokratin var vid denna tid ung och föresatsen ”en man en röst” gällde. Detta var gott nog, förutsatt att du var man och fri. För kvinnor och slavar hade demokrati en annan innebörd. Föresatsen ”en man en röst” hade, förutom att vi idag skulle kalla den odemokratisk, också ett annat pris. Varje vuxen man som deltog i folkförsamlingen var tvungen att där föra sin egen talan.

På samma sätt var en man som anklagats för något brottsligt tvungen att personligen försvara sin sak inför rätten. Att anlita ombud ansågs opassande och var förbjudet. Systemet skapade ett behov av kunskap om hur man talar inför andra och hur man vinner deras stöd. Och eftersom det inte var förbjudet att anlita talskrivare fanns här en första marknad för kommunikationskonsulter, de så kallade sofisterna. De
var kringvandrande lärare som mot betalning undervisade i bland annat vältalighet. Sofisterna kom så småningom i van rykte, bland annat då kritikerna hävdade att det de ägnade sig åt var humbug och bara ett sätt att förleda människor.

Nu var det inte bara deras retoriska kunskaper som möttes med motstånd, även deras kritik mot hävdvunnen moral och filosofisk skepticism väckte anstöt. En av sofisternas största motståndare var filosofen Platon, som menade att de var
ordvrängare.

Romarna tog vid

Romarna följde i grekernas fotspår. De kom också att för ändra en del av spelreglerna, bland annat för rättegångarnas genomförande, genom att tillåta ombud. Så föddes yrket advokat.

Advocatus betyder för övrigt ”tillkallat [ombud]” (ad voco = kalla till sig). Ordet advocera kommer förstås härifrån och betyder enligt ordboken att ”försvara med spetsfundigheter”. (Jämför med engelskans ”advocate” som dels betyder förkämpe eller advokat, dels förorda, förfäkta och tala för.)

Även i Rom fanns en fäbless för att processa om allt mellan himmel och jord. Rättegångarna var alltid offentliga vilket gjorde att den som satt på de anklagades bänk inte bara skulle övertyga rätten om sin oskuld (det fanns inte sällan flera domare) utan kämpade också med att rädda ansiktet
inför den närvarande allmänheten.Konsten att övertyga stod högt i kurs hos romarna och den i grunden grekiska läran fick en stor spridning och teorierna blev både bredare och mer fördjupade under denna tid. Advokater blev kändisar. Cicero var en av de mest namnkunniga och många av hans tal finns ännu bevarade.

Traditionen att läsa högt för varandra gjorde att retoriken kom att påverka också hur man skrev annan prosa än tal. Klanger och rytmer blev viktiga komponenter för att fånga publiken vid en uppläsning.

I sin bok Retorica beskrev Aristoteles de tre bevis- och övertalningsgrunderna, de sätt att övertyga, som finns att tillgå. Dessa kallade han: etos, logos och patos. Ett gott tal innehåller, enligt Aristoteles, en blandning av alla dess bevis- och övertalningsgrunder.

ETOS

Att övertyga genom ethos handlar om att skapa förtroende. Man försöker visa att man är en sympatisk figur och därför bör bli trodd. Man försöker, med andra ord, vara en person du gärna skulle köpa en begagnad bil av.

LOGOS

Att övertyga genom logos går ut på att tala till folks förnuft. Här undervisar man och argumenterar. Resonemanget bygger på logiska samband, därmed förstås inte sagt att påståendena är sanna.

PATOS

Att övertyga genom pathos slutligen, går ut på att tala till folks känslor. Här gäller det att röra sin publik. Det gäller att tala till gemensamma bilder och upplevelser. Här fungerar personliga berättelser utmärkt som teknik.

Retoriken brukar indelas i fem delar, som alla dessutom är delar på vägen mot att skapa och genomföra ett tal. Dessa delar kallas: inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio.

SAMLANDET
 (INVENTIO)

I inventio samlar man in de ämnen och argument som man kan tänkas behövas för sitt tal. Ofta använder man sig av metoden att ställa frågor som: vad?, vem?, när?, var?, hur?, varför? och med hjälp av vad?

STRUKTURERANDET (DISPOSITIO)

I dispositio disponerar man sitt tal. Man funderar över ordningsföljd och innehåll. Vi återkommer till dispositio i nästa stycke.

FORMULERANDET (ELOCUTIO)

I elocutio skapar man ett språk som är passar. Man väljer uttryck och ord som passar för den avsikt man har. Man skapar, kort sagt, sin text.

INSTUDERANDET (MEMORIA)

I memoria är det dags att lära sig sitt talet utantill så att man kan tala fritt som om man talade utan manus. Retoriken utvecklade ett antal minnestekniker för att möjliggöra inlärningen.

UTFÖRANDET (ACTIO)

I actio, slutligen, framför man talet med hjälp av passande tonfall, kroppsspråk och text. Ibland kallas den rent textmässiga delen av framförandet pronuntiatio.

De retoriska teknikerna kallas oftast figurer och troper. Vi har dock valt att göra en annan uppdelning. Vi talar om: bilder, jämförelser, upprepningar och vändningar.

Språkliga bilder får representeras av de bildlika omskrivningarna. Vanligast är metaforen men där finns också flera andra tekniker.

METAFOR

Metaforen är ett bildligt uttryckssätt. Metaforen kommer ofta till genom att man blandar uttryck från olika genrer. Man skapar uttryck som egentligen, i strikt mening är omöjliga, men som i stället talar till vår fantasi. Det är till exempel mycket vanligt att politiken lånar uttryck från sportens eller från hushållets värld.

Det har sagts att makten dessa bilder utövar över oss är påtaglig. I den svenska maktutredningen från 1980-talet heter en av böckerna i serien just Metaforernas makt. Låt oss ta metaforen storm på aktiemarknaden som ett exempel. Vad ger oss denna storm för implikationer? Kanske känner vi känslan av naturkraft, av något utanför människors kontroll. Jämför detta med verkligheten bakom: finansmannen Soros sålde svenska aktier för en halv miljard. Intrycket blir onekligen ett annat.

METONYMI

I metonymin låter man ett uttryck bytas mot ett annat tydligare och mer konkret uttryck eller ett namn. Så kan vi tala om att bin Laden attackerade USA, fast vi mycket väl vet att det inte var bin Laden personligen som gjorde detta.

I ett tal som Olof Palme höll under Vietnamkriget jämför han detta krig med Guernica, Babi Jahr och Sharpville i stället för att rakt ut tala om massakrer eller bombningar. Namnen skapar bilder inom oss som är mycket starkare än de direkta beskrivningarna.

SYNEKDOKE

I synekdoken låter man en liten del stå för det hela. Synekdoken liknar metonymin och kan sägas vara ett specialfall av den. Man kan till exempel tala om att bo inom fyra väggar där vi låter väggarna representera hela huset. Så kan också de svallande vågorna representera hela havet.

LIKNELSE

Liknelsen är ett bildspråk där ett begrepp klargörs med ett annat. Liknelsen skiljer sig från metaforen genom att det klart utsägs vad något liknar eller är som. Så kan trädens rötter vara som tentakler i marken.

ALLEGORI

En allegori är en liten berättelse byggd av ”bilder”. Ofta har man staplat flera metaforer på varandra, och så att säga, tagit konsekvensen av metaforerna. Sverige har kört i diket. Nu måste vi bogsera upp landet på rätt väg. Vi vet hur man kör!

 Då Carl Bildt sa sig se ljuset i tunneln byggde ståupparen Lasse Eriksson vidare på allegorin med att tänk om det nu bara är ett annat tåg.

I omskrivningen vi kallar jämförelse kan man till exempel jämföra två sidor, historien med nutiden eller teori med praktik.

PARADIGM

I paradigmen får en händelse eller en person tjäna som förstärkning av texten och att det var en effektiv metod det visste redan de gamla grekerna.

ANTITES

I antitesen målar man i svartvitt. Det handlar oftast om två sidor som står mot varandra, medvetet tar man bort alla nyanser där emellan. Dagens Sverige består av fattiga och rika, av mottagare och givare. En annan variant är Upp som en sol, ner som en pannkaka. Churchill talade antitetiskt på detta vis This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

OXYMORON

En antites där ett enstaka ord läggs till ett annat med motsatt betydelse kallas oxymoron. Detta kan ge upphov till ord som bitterljuv och fulsnygg eller uttryck som talande tystnad.

SENTENS

Sentensen är detsamma som talesättet. Här använder man sig av gammal visdom som får förstärka den egna ståndpunkten. Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig!

I omskrivningen vi kallar upprepning låter man antingen samma ord komma åter, gång på gång, eller också låter man ord med samma betydelse följa på varandra.

ANAFOR

Anaforen är en upprepning av samma ord i början av flera satser. En av de mest kända är Martin Luther Kings tal I have a dream, där denna fras upprepas ett mycket stort antal gånger med ökande kraft. Detta skapar en väldig dramatik. Det blir nästan ett mantra.

EPIFOR

Epiforen är anaforens raka motsats. Nu sker upprepningen av samma ord i stället i slutet av flera satser. Dessa ord, dessa enkla ord, dessa mina sista ord…

SYNONYMI

I synonymin sammanförs många ord med samma innebörd och staplas på varandra: Han har farit, rest sin kos, stuckit…

KIASM

I kiasmen spegelvänds två språkliga delar. John F Kennedy frågande amerikanarna följande: Fråga inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ditt land. Ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country.

 

 

 

Vändningar bygger de på att de är underhållande eller kanske rent utav roliga ordvändningar. Här finns ironin såväl som över- och underdrifterna.

IRONI

I ironin säger man motsatsen till det man menar och ger därigenom extra stor kraft till sitt uttalande. En kommentar som det där var ju en väldigt fin klänning kan inte förstås om man inte lyssnar till undertexten. Små barn har ofta svårt att förstå ironi. På samma sätt verkar vi ha kulturella gränser för vad man får vara ironisk om. Gränser som i västvärlden ständigt flyttas, vi talar ju till och med om dagens unga som den ironiska generationen.

PARONOMASI

I paronomasin bygger man på ordlikheter. I en bilannons hittade jag följande ordlek som beskrev ett annat bilmärke contra det egna: container eller entertainer. Den politiska debatten kan ibland rymma lustigheter som valet mellan svångremspolitik och svängrumspolitik. Under sommarhalvåret finns också säkert här och var förespråkare för älskog i älgskog.

EUFEMISM

Eufemismen är en förskönande omskrivning. Man byter helt enkelt ett uttryck mot ett annat som låter bättre, ofta uppfinner man helt nya ord, med en klang man tycker passar. Så kan man förmoda att lokalvårdare och gemensam sektor kommit till. Att genom eufemismen byta ett ord mot ett annat kan efterhand också komma att ändra själva ordets innehåll.

HYPERBOL

Hyperbol är en medveten överdrift. Man tar i mer än vad som egentligen är riktigt sant. Jag är fullständigt dödstrött kan man höra sig själv säga utan att man egentligen håller på att dö.

LITOTES

Litotesen är raka motsatsen till hyperbolen. Den kallas ofta understatement. Här underdriver man i stället kraftigt: Jag tror att jag fått en liten släng av aids.

ELLIPS

I ellipsen stryker man bort ord och mellanled, allt man kan undvara. Kvar blir det korthuggna. Så föddes ellipser som: Me Tarzan. You Jane. Här gjorde väl språkförbistringen i och för sig sitt för tillkomsten av den ellipsen.