Berättelser om stort och smått
Nedan har vi samlat ihop ett antal korta berättelser, eller anekdoter om man så vill, om många olika teman. Från oro till kundfokus.
Oro
”Jag har stått i många telefonkiosker genom åren. Nu känns det som i en gammal film att plötsligt kliva in i en igen.
När jag nu står där igen minns jag oron jag ofta kände. Oron att mynten skulle ta slut. Oron över allt jag inte skulle få sagt. Oron över att det skulle bli pinsamt. Och sedan – mer än en gång – den snabba språngmarschen till tobakisten på hörnet för att växla till mig fler mynt.
Det är många år sedan nu. Tekniken utvecklades: mynten ersattes av telefonkort, nummerskivan blev knappar – och sedan hade alla plötsligt en mobiltelefon. Telefonkioskerna, som stått på varje torg, försvann för gott.”
Fler exempel
Välj tema till vänster.
"Det är den 23 december. Blötsnön faller tung. En av kommunens huvudvattenledningar har sprungit läck. Efter att ha grävt i nära två timmar har jourpersonalen lokaliserat läckan. Då dyker en äldre kvinna upp: ’Skäms på er! Hålla på att gräva mitt i juletid. Och nu fungerar inte vattnet. Hur ska man kunna koka sin julepotatis.’ En av männen berättar efteråt att han i det ögonblicket hade velat kasta tanten i gropen. Dock behärskar han sig och säger: ’Jag ber om ursäkt, vi arbetar så snabbt vi kan. Tills dess kan ni kanske råsteka julepotatisen i stället.’"
”För bara två veckor sedan, i New York, träffade jag några av de brittiska offrens familjer efter gudstjänsten. Det var på många sätt en mycket brittisk tillställning. Te och kex. Regn utanför. Runt väggarna i rummet stod främlingar och småpratade. De försökte bete sig normalt i en mycket onormal situation.
Och när jag gick genom rummet kände jag längtan och sorg; händer som kramade foton av söner och döttrar, fruar och män; tron att det fortfarande fanns en liten chans att deras nära och kära skulle hittas levande, att det kunde vara sant, när man i själva verket visste att allt hopp var ute. Och när man sedan ser en medelålders mamma dig i ögonen och berättar att hennes enda son har dött, och hon frågar dig: varför? I sådana stunder känner man sig inte som den mäktigaste mannen i landet."
Tony Blair
"En läkare – nyanländ till Sverige vid den tiden – berättade om ett av hans första patientmöten i Sverige. Inledningsvis bad han patienten berätta så utförligt hon kunde om sin sjukdomshistoria. Kvinnan berättade och återkom flera gånger till sina promenader med chefen. De var ute på kvällarna och även ibland tidiga mornar, visade det sig, och kvinnan sade sig uppskatta dessa promenade mycket.
Möjligen var detta något en svensk chef förväntades göra, tänkte han, kanske något helt normalt. Men efter en stunds grunnande beslöt han ändå att fråga lite närmare om deras relation. Då läkaren ställt frågan blir kvinnan först alldeles tyst och därefter börjar hon gapskratta:
– Jag promenerar inte med chefen utan med min schäfer, svarade hon fortfarande storskrattande."
Det är eftermiddag och konferensgästerna har suttit riktigt illa under förmiddagen (stolarna är nämligen ihopsatta i trånga rader). En konferensgäst går till tjejen i receptionen för att framföra detta.
– Stolarna är rätt obekväma…
Svaret kommer lika hastigt som aggressivt:
– Det förstår jag inte. Det är ingen som klagat förr, folk brukar tycka om dem. Det är Lammhults och vi kommer INTE att köpa nya!
Utan att få ur sig ett ord, för vad svarar man på sådant, går konferensgästen tillbaka till sin grupp. Service är svårt tänker vi som får höra vad konferensvärdinnan svarade, fast hon kanske bara var överhettad så här på den första riktiga sommardagen.
"I en liten stad i Bergslagen berättar två kvinnor i hemtjänsten om sin första dag på jobbet:
De blev utkallade på ett larm och nervositeten steg, så pass att de hade svårt att hitta adressen. Väl framme kommer ingen och öppnar då de ringer på utan de får ta sig in med sina egna nycklar.
Precis innanför dörren möts de av en fasansfull syn: där ligger en man med båda benen vridna i ut från kroppen, det ena benet pekar rakt utåt. Den ena kvinnan blir lätt illamående men lyckas få sinnesnärvaro nog att ringa räddningstjänsten. Allvarliga benbrott på båda benen.
I samma stund hör hon en svag röst inifrån rummet, där en liten kvinna sitter:
– Ta av proteserna helt, det är lättast.
I ambulansen – som för säkerhet skull transporterar mannen till sjukhuset – kommer nästa problem. Var ska man göra av proteserna? I brist på plats placerades dessa slutligen med fötterna uppåt vid sidorna av mannen. En någon egendomlig syn. Men nöden har ingen lag sägs det."
"Som pappaledig var jag ofta och handlade i min kvartersbutik. Vid ett tillfälle hade jag glömt någonting i mejeridisken och lämnade för en kort stund vagnen med min sovande dotter medan jag sprang tillbaka. När jag sedan återvände stod en kvinna på vakt vid barnvagnen. Hon tittade uppfordrande på mig som om hon bad om ett tack nu när hon tagit hand om mitt lilla barn. Jag log och förklarade att jag bara skulle hämta lite mjölk. Kvinnan frågade ”Vad heter han?” och det var då jag insåg mitt fatala misstag. Jag hade nämligen färgkodat mitt dotter fel. Dagen till ära hade hon ljusblå, ärvda kläder och när jag sedan svarade: ”Hon heter Fina”, var det som om något brast hos kvinnan: ”Det är ingen ordning på någonting nu för tiden”, nästan skrek hon medan hon satte fart mot utgången."
"Läkaren, som på fritiden ägnade sig åt maratonlöpning, kom en kväll springande hemåt. När hon nästan är hemma kommer en bil rullande upp vid hennes sida. Hon tycker sig känna igen de som sitter i bilen och vinkar glatt åt dem. I samma stund springer hon rakt in i en lyktstolpe som hon inte noterat. Sedan blir det svart. Då hon vaknar, ser hon två vettskrämda ansikten som stirrar ned på henne.
– Behöver du hjälp? undrar den äldre mannen.
Utan att att reflektera det minsta svarar läkaren, med tillkämpat lugn, medan blodet rinner ned i ansiktet:
– Nej tack, jag är läkare."
"Det är morgon och pojkvännen har just glatt sprungit i väg till jobbet. Vad han ännu inte vet är att hon hittat det slutgiltiga beviset på att han faktiskt håller sig med en flickvän till.
Ilskan finner inga gränser. “Den jäveln” är det enda hon kan tänka, “den jäveln”. Så får hon en idé: hon drar ut lådan med hans dyra kalsonger; hon tar upp ett par och sätter sedan saxen i resåren. Metodiskt klipper hon sedan sönder kalsongerna en efter en, medan tårarna rinner ner för kinderna. Då hon slänger ännu ett av alla snytpapper ser hon plötsligt räkskalen från gårdagens räkfrossa i sophinken. Nu får idén.
Hon ser sig om i lägenheten och blicken fastnar på mellanrummet mellan tröskeln och golvplankorna. Hon trycker ned ett par räkskal som smidigt glider ned och blir osynliga. Då får hon syn på tavlorna som en av hans tidigare flickvänner målat. Hon lyfter ned dem och fäster sedan omsorgsfullt ett par räkskal bakom varje tavla. I ren ilska drar hon sedan ut den tunga frysen och häller ut den sista högen räkor där.
Därefter lämnar hon hans lägenhet för sista gången, nästan lycklig."
"En man, som på fritiden ägnade sig åt amerikansk fotboll, berättade om en mässa där han och en lagkompis från laget stod och serverade fördrinkar. Själv var mannen drygt två meter lång och lika bred och han beskrev lagkompisen som ”lite större än jag”. Jag såg framför mig två jättar med pyttesmå drinkglas i de enorma händerna.
Han beskrev sedan reaktionerna från mässdeltagarna på följande vis, och här fanns ett könsmönster: Kvinnorna ställde sig bredvid fotbollsspelarna och fällde kommenterar som: ”Här flickor, här känner man sig trygg”. Männen däremot ryckte snabbt åt sig drinken och gick en bit åt sidan medan de mumlade: 'Ja, ja med så där mycket skydd på sig så skulle ju vem som helst se stor ut'."
"När hela befolkningen tittade på Melodifestivalen på tv vände vi våra blickar bakåt och firade orgier i det nära förflutna. Vi tittade på filmer från när barnen var några år yngre än idag – när de föddes, när de lärde sig gå och prata. Vi förbluffades över hur snabbt tiden går. Och samtidigt: hur oändligt mycket tid man ändå har att umgås, minnas och prata – när tv:n är avstängd."